Som svensk förälder boende i utomlands kan man ibland vackla i sin användning av modersmålet i umgänget med barnen. Detta trots att de flesta vet att den konsekventa svenskan med barnen kan vara avgörande i tvåspråkighetens vara eller inte vara. Det känns oförskämt att prata svenska när människor runt omkring inte förstår vad man säger, oron över att engelskan inte kommer vara bra nog vid skolstarten, kommentarer från andra (enspråkiga!) föräldrar bidrar till tvivel.
På bloggen Svenska Utomlands finns ett läsvärt inlägg av gästbloggaren Victoria Akselsen-Fisher, som inte bara är en svensks mamma utomlands, men är även utbildad lärare, med magistersexamen i tvåspråkig undervisning. Hon skriver om sina egna erfarenheter som utlandsboende mamma till tre barn.
“Våga vara fanatisk!
Många tvåspråkiga barn tappar sitt minoritetsspråk efter första klass. När barnet går i skolan hela dagen omgivs det plötsligt av skolspråket som inte bara blir barnets konversations- och vardagsspråk utan även det kognitiva och akademiska språk som de måste ha för att klara av skolan. Om man inte fyller på med svenska i något sånär motsvarande grad bildas en stadigt ökande kunskapsspricka mellan språken.”
